Framtidsverkstad

Framtidsverkstad är en metod som går att förverkliga på några diskussionsträffar. Det som gör den lite speciell är att diskussionen startar utifrån gruppens nuvarande problem. Det betyder att en framtidsverkstad inte går att genomföra i ett sällskap med nöjda människor. Metoden utvecklades av den tyska framtidsforskaren Robert Jungk på 1950-talet. Den har nått stor spridning framför allt i Västeuropa. Förutsättningen för denna metod är att människor samlas i grupp för att tillsammans arbeta med en för dem central fråga. Arbetsprocessen är fokuserad på framtiden och deltagarna får fritt ge uttryck för sina önskningar och fantasier.

När kan man använda denna metod?

Framtidsverkstad är ett problemcentrerat verktyg. Metoden ger inget resultat i en tillfälligt ihopkommen grupp, som inte har några gemensamma mål. Det är dagens (inte kommande) problem som styr framtidsverkstaden.

Metoden rekommenderas när ni:

• har problem ni vill lösa
• vill kläcka nya idéer
• vill göra en verksamhetsstrategi för de kommande åren
• vill göra en konkret handlingsplan.

Hur genomförs metoden?

Framtidsverkstaden genomförs i fyra faser: förberedelsefasen, problemfasen, fantasifasen och konkretiseringsfasen.

1. Förberedelsefasen
En förutsättning för en lyckad framtidsverkstad är att deltagarna känner till hur framtidsverkstaden fungerar. Deltagarna bör också vara medvetna om att framtidsverkstaden bygger på deras egna idéer.

Börja med en uppvärmningsfas så deltagarna kommer igång och i stämning. Om deltagarna känner varandra känns kanske en presentationsrunda lite löjligt. Då kan man göra presentationsrundan lite annorlunda eller hitta på någon annan lek som lättar upp stämningen.

2. Problemfasen
När deltagarna blivit varma i kläderna kör man igång med problemfasen. Deltagarna ska försöka formulera de gemensamma problemen. I det här skedet får ingen komma med lösningar utan bara lista aktuella problem. Problemen formuleras kort på lappar.

Ett alternativ sätt är att problemen formuleras muntligt och att ledaren skriver upp problemen så att alla kan se dem. Man håller på med detta tills talturerna börjar sina eller deltagarna börjar upprepa det som redan sagts.

Efter detta grupperas problemen och förs samman till olika teman. Då detta är klart går man igenom innehållet och diskuterar kort igenom varje punkt. Om det har uppstått många olika teman lönar det sig att rösta fram de mest akuta problemen som man vill arbeta vidare med. Varje deltagare får fem röster, som fritt kan fördelas på de listade problemen. De problem som fått ströröster eller inga alls lämnas bort. Vid behov kan man rösta ännu en gång.

3. Fantasifasen
Nu utgår man ifrån de problem man prioriterat. I processens tredje fas får fantasin släppas fri. Den här uppgiften kan ofta upplevas som den svåraste. Fantasifasen kan också kallas för brainstorming och metoden som sådan är användbar i situationer där det krävs kreativitet och nytänkande.

Här är det viktigt att komma fram med så många idéer som möjligt - i det här fallet idéer på hur problemen ska lösas. Idéernas kvalitet är inte viktigt - det är kvantiteten som räknas. Alla idéer är tillåtna, också galna och helt orealistiska. Det är förbjudet att kritisera varandras idéer. Istället ska deltagarna uppmuntra varandra och ge beröm åt varandras idéer. Idéerna skrivs kortfattat ner på lappar.

Ett alternativt sätt är att ledaren sammanfattar idéerna på stora pappersark. Fasen avslutas när idéerna börjar tryta. När idéerna tagit slut grupperas de enligt samma modell som i problemfasen. Efter detta får deltagarna kritisera och ifrågasätta idéernas hållbarhet. Då man grupperat idéerna och diskuterat igenom dem följer en omröstning enligt samma modell som i problemfasen.

4. Konkretiseringsfasen
I den avslutande fasen bearbetas de teman som deltagarna röstat fram. Man kan med fördel dela in gruppen i mindre grupper, som jämsides arbetar med varsitt tema. Gruppernas uppgift är att analysera och konkretisera idéerna. Det är bra att fördela arbetsuppgifterna inom gruppen, det vill säga komma överens om vem som gör vad och när. Om arbetsuppgifterna delas rättvist mellan deltagarna är det lättare att hitta folk som vill utföra dem och sannolikheten är stor att idéerna kommer att förverkligas.

Följande blankett kan användas vid idéförverkligandet:

1. Vad ska åstadkommas?
2. Består arbetet av flera helheter som inte passar ihop? Kan åtgärden spjälkas upp i flera delar? Vilka?
3. Vem har erfarenhet av det här? Vem kan man fråga?
4. Vad bör man veta innan man börjar jobba med det? Var finns kunskapen?
5. Vem borde man samarbeta med? Eller borde man helt och hållet få någon annan att agera?
6. Vem alla kan tänkas stöda det här?
7. Måste man ha tillstånd?
8. Hur ser vår agenda ut? I vilken ordning ska saker och ting utföras?
9. Hur ser tidtabellen ut? När borde saker göras?
10. Vilken är arbetsfördelningen? Vem för detta vidare?

Vad krävs av deltagarna?

Deltagarna ska ha ett gemensamt problem eller intresse. De ska samlas i grupp för att tillsammans arbeta med en för dem central fråga. Ordentligt med tid bör reserveras.

Vad krävs av ledaren?

Ledaren bör känna till metoden. Det är också viktigt att ledaren har förmåga att låta alla komma till tals och att han/hon kan sammanfatta. Ledaren bör naturligtvis inte styra deltagarnas visioner och tänkande, ej heller kritisera.

Vad krävs rent praktiskt?

• tillräckligt med väggutrymme är viktigt
• det är bra att avsätta ett helt veckoslut eller dela in framtidsverkstaden på två eller flera kvällar
• grupputrymmen bör finnas att tillgå
• det kan vara bra att ha en sekreterare som dokumenterar arbetet/processen
• undvik att ha samma person som diskussionsledare och sekreterare.

Svårighetsgrad

Handledning rekommenderas. Kontakta Svenska studiecentralen om ni vill ha handledning eller noggrannare instruktioner.

Tidsåtgång

Flera tillfällen gärna ett veckoslut eller två kvällar med några dagars mellanrum.

Litteratur

Metoder för framtidsdiskussion i grupp - Christine Widd (utgiven av Svenska studiecentralen)